ellen

Ett år. Jag minns fortfarande hur jag vaknade på morgonen och hur tårarna redan då började falla. Minns hur jag gick in i aulan tillsammans med klassen, hur jag upplevde den sista avslutningskören, hur det under "den blomstertid nu kommer" brast igen. Jag brydde mig inte om vad alla runt omkring tänkte och tyckte, tror inte de yngre förstod. Inte då. Jag minns hur vi gick upp till sal 14, gav blommor till satu och åsa, hur jag och anna ställde oss upp inför klassen och förklarade att vi hade en sista sak att visa. Minns hur jag satte på filmen, kollade anna i ögonen, log och tog henne i handen. Jag minns hur förtexterna rullade till Sum 41 - With me, hur jag blundade för att sedan öppna de tårfyllda ögonen. Jag minns tystnaden, respekten, tacksamheten och vemodet. Alla var vi där. Alla hade vi upplevt det tillsammans. Alla hade vi något som band oss samman. Jag minns hur jag lät blicken svepa över klassrummet, hur jag såg tårarna och den där känslan av att komma till att sakna något, i varje person i rummet. Jag minns hur niklas kom fram när filmen var slut, tårögd och sa, det där var fan bra, men ni kunde skippat förtexten, det var riktigt jobbigt, det tog direkt. Jag minns hur adam sedan tog fram gitarren och började spela samtidigt som podde sjäng hallelujah. Det högg i hjärtat, minnena och stunderna passerade i revy, allt hade gått så fort. Jag minns hur jag ville stanna tiden, hur jag ville spola tillbaka och aldrig låta vistelsen på viksöskolan få ett slut. Jag minns hur jag grät, hur tårarna aldrig ville ta slut. Hur jag kollade på mina betyg och kände stoltheten, kände hur jag allt jag kämpat för hade fått utdelning. Jag minns hur folket började avtappa, allt fler sa hejdå för en sista gång och gick. Jag minns hur jag inte ville gå hem, då skulle allt verkligen vara över, aldrig mer. Till slut kom även den stunden.
Idag pryds bland annat facebook av årets niors saknad, ingen vill hylla lovet. Idag är det bara jobbigt. Idag förstod ni vad vi gick igenom förra året, samtidigt som åttorna står ovetandes. Det har gått ett år, jag minns det lika starkt nu som då. Jag känner fortfarande saknaden och smärtan, också det lika mäktigt. Man glömmer inte. Jag glömmer inte. Jag glömmer aldrig er...



"gråt inte för att det är över, le för att det hände"