dot dot dot
Jag är min egen vakt. Ständigt vaksam för att inte släppa in någon som i slutändan kommer att såra mig. Försiktig med vad jag säger för att inget ska missuppfattas. Och menar jag inget, då säger jag det inte alls. Varför ge falska hopp och förväntningar? Speciellt när de är så lätta att krossa. Jag tror att jag konstant är på jakt efter bekräftelse. Får jag höra något bra och positivt om mig själv, måste det upprepas och kanske inte ens då kommer jag att tro på det. Jag har varit så naiv och tagit åt mig av allt som sagts, svävat på små fluffiga rosa moln och levt i en liten drömvärld. På något sätt finner jag ändå lite tjusning i att höra dessa saker, det känns lekfullt och roligt. Men gång på gång måste jag påminna mig själv om att inse fakta, att det nog inte bara är jag, att jag kanske inte är så speciell. Jag kommer nog aldrig komma ifrån det, för jag tror att det kanske är en del av den jag är. Jag kommer alltid att vara så. Blåögd med blå ögon.
