ellen

Ni vet när man saknar någon. När man saknar någon så mycket att det nästan gör lite ont. Fast ingen sån där klämma-tummen-i-dörren-smärta, utan ett ont som varken alvedon eller ett plåster kan lindra. Ett svårslaget möte är när man sedan träffar den personen, det är som om alla murar i världen bara faller och där står man, öga mot öga. Man kan inget annat att le, ett lyckorus går genom hela kroppen och man vill bara hoppa upp och ner och skrika. Samtidigt vill man inget annat är att kasta sig i personens armar och stanna där.
 Jag har verkligen saknat dig...