ellen

Du klär av mig med dina blickar. Lager efter lager faller hejdlöst ner på den övergiva betongmarken när du står och stirrar. Jag känner hur du granskar varje millimeter av mig. Plötsligt står jag där naken och avskalad, blottad för både dig och resten av världen. Jag kan inte gömma mig längre, porten till min flykt är stängd. Tunga kedjor och lås, järnbalkar och smidjejärn kan inte brytas med mina bara händer. Jag önskar att du inte såg mig såhär. Jag önskar att du inte såg sanningen, felen och bristerna. Jag önskar att du inte såg mig svag och sårbar. Salta droppar, sköra som glas letar sig nerför mina kinder. Oskarpt ser jag hur du närmar dig. Du drar varsamt bort mina bördor och flätar ihop dina fingrar med mina.
– Berätta…