ellen

I was young and I was a victim of his killer smile

Precis när jag känner att jag vet var jag har dig, då gör eller säger du något oväntat. Allt det skarpa blir mindre tydligt och det som förut var svart och vitt blandas ihop till en grå dimma. Konstig tankeställare.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

I've got so much left to say
If every simple song I wrote to you
Would take your breath away
I'd write it all

Jag är min egen vakt. Ständigt vaksam för att inte släppa in någon som i slutändan kommer att såra mig. Försiktig med vad jag säger för att inget ska missuppfattas. Och menar jag inget, då säger jag det inte alls. Varför ge falska hopp och förväntningar? Speciellt när de är så lätta att krossa. Jag tror att jag konstant är på jakt efter bekräftelse. Får jag höra något bra och positivt om mig själv, måste det upprepas och kanske inte ens då kommer jag att tro på det. Jag har varit så naiv och tagit åt mig av allt som sagts, svävat på små fluffiga rosa moln och levt i en liten drömvärld. På något sätt finner jag ändå lite tjusning i att höra dessa saker, det känns lekfullt och roligt. Men gång på gång måste jag påminna mig själv om att inse fakta, att det nog inte bara är jag, att jag kanske inte är så speciell. Jag kommer nog aldrig komma ifrån det, för jag tror att det kanske är en del av den jag är. Jag kommer alltid att vara så. Blåögd med blå ögon.

 

Jag älskar det. Känslan när de perfekt knytna skorna sätter sin prägel på det osannolikt gröna konstgräset. När dobbarna sjunker ner mjukt bland de svarta gummipluttarna. När den lagom pumpade bollen är som klistrad gentemot skons utsida, skinn mot läder. När man tar det där första steget och bara flyger fram, när inget kan stoppa en. När man får en uppmuntran av en tränare, när man får en klappning på axeln och ett leende. När...ja, allt bara är helt perfekt.